29/12-12
Har aldrig riktigt tänkt på hur olika familjeförhållanden kan vara.
Hur man kan älska människor hejdlöst, men sedan börja hata samma människa lika djupt. Det är en så fin linje mellan hat och kärlek att det är läskigt. Att två personer som betydde allt för varandra helt plötsligt kan vända kärleken till avsky.
Jul är fint för mig. Nästan heligt. När familj samlas enda gången på året, visar varandra kärlek och värme både genom materiella ting och kramar och glada ansikten. Den här julen slog det mig som en knytnäve i magen att det inte är så för alla. Julen kan lika självklart vara en kamp mot ensamhet och tillbakablickar om onda tider.
Om jag kunde skulle jag bjuda in alla dessa till min jul - till tusen varma kramar, en bit skinka direkt tagen ur ugnen och en klapp i strumpan på julaftonsmorgon.
Jag brukar filosofera om en superhjälte. En stark kvinna som kan rädda alla från onda ting. Jag får så många tårar i ögonen och så många knutar i magen av att veta att mina nära som jag älskar så hejdlöst får ont av en högtid som skall vara varm och kärleksfull.
"Man kan inte göra allt, men man kan göra något"
- Så många gånger de orden har varit riktade mot mig. Så många gånger jag tappert försökt slå bort dem från min trumhinna, och lika många gånger får en käftsmäll tillbaka senare - man kan inte göra allt. Jag kan inte vara en superkvinna.
Till min förtret kan jag inte vara allt jag vill vara. Jag kan endast vara Linnea. En Linnea som försöker krama bort en del av smärtan, som försöker förstå och ge peppande ord därefter. För alla är värda den där varma famnen som varje dag är en självklarhet i min familj. Ingen ska få gå utan en sån!
Jag ska göra allt i min makt för att den lilla skillnaden skall bli stor.
Det är mitt nyårslöfte till mig själv.
Att alltid stå upp för mig själv och att försöka ge andra det varma jag alltid fått uppleva genom min barndom.
Hur man kan älska människor hejdlöst, men sedan börja hata samma människa lika djupt. Det är en så fin linje mellan hat och kärlek att det är läskigt. Att två personer som betydde allt för varandra helt plötsligt kan vända kärleken till avsky.
Jul är fint för mig. Nästan heligt. När familj samlas enda gången på året, visar varandra kärlek och värme både genom materiella ting och kramar och glada ansikten. Den här julen slog det mig som en knytnäve i magen att det inte är så för alla. Julen kan lika självklart vara en kamp mot ensamhet och tillbakablickar om onda tider.
Om jag kunde skulle jag bjuda in alla dessa till min jul - till tusen varma kramar, en bit skinka direkt tagen ur ugnen och en klapp i strumpan på julaftonsmorgon.
Jag brukar filosofera om en superhjälte. En stark kvinna som kan rädda alla från onda ting. Jag får så många tårar i ögonen och så många knutar i magen av att veta att mina nära som jag älskar så hejdlöst får ont av en högtid som skall vara varm och kärleksfull.
"Man kan inte göra allt, men man kan göra något"
- Så många gånger de orden har varit riktade mot mig. Så många gånger jag tappert försökt slå bort dem från min trumhinna, och lika många gånger får en käftsmäll tillbaka senare - man kan inte göra allt. Jag kan inte vara en superkvinna.
Till min förtret kan jag inte vara allt jag vill vara. Jag kan endast vara Linnea. En Linnea som försöker krama bort en del av smärtan, som försöker förstå och ge peppande ord därefter. För alla är värda den där varma famnen som varje dag är en självklarhet i min familj. Ingen ska få gå utan en sån!
Jag ska göra allt i min makt för att den lilla skillnaden skall bli stor.
Det är mitt nyårslöfte till mig själv.
Att alltid stå upp för mig själv och att försöka ge andra det varma jag alltid fått uppleva genom min barndom.
Kommentarer
Trackback
