Avundsjuka och acceptans
Fundera sa han, och precis den sekunden slog mitt huvud om från trött till klarvaken. Hjärnan malde på i fart samma som ett x2000 tåg och inget verkade kunna stoppa det. Två och en halv timmar senare slår klockan 02.15 och inte ens nu kan sömnen falla sig in.
Vi utbytte några ord om avundsjuka; vad det grundas i och vad man kan göra. Det finns två situationer sa han. En som är omöjlig att påverka och en som man kan påverka. Den man kan påverka handlar om val förklarade han, att man kan välja hur man beter sig lite. Som exempel kan man då säga att man kan välja att prata med sin partner istället för att prata med en helt okänd man eller kvinna under väldigt lång tid. Jo, det stämmer ju. Situationer förändras ju också med tanke på Hur man tilltalar någon eller Hur man rör någon.
Jag minns inte vad jag svarade och än mindre vad jag skulle fundera på. Det enda min hjärna maler på är varför jag känner en sorts skam när jag känner mig avundsjuk. Visserligen grundar det sig i känslor, att man värdesätter någon så högt och tycker om någon så mycket, men jag är rädd att det är fel att känna så.
Sen att jag inte alls tycker så när det gäller andra, hör inte riktigt till saken.
Jag brukar känna saker, sen börjar jag tänka, tänka tills att hjärtat värker eller glädjen infinner sig i hela kroppen. Men inte ikväll. Ikväll gjorde jag en resa till händelser för länge sedan. Fler frågeställningar än smärta blev utgången av det, men ledsen är jag inte.
Det är en glädje i sig att inte bli ledsen, för ledsen har jag varit så mycket. Kanske är det en gnutta fel att inte kunna släppa det som varit, men inte ska jag må dåligt över det. Avundsjuka är starkt på något vis, ett bevis på att bry sig om och vilja något.
Jag vet nu, att lyckan sitter inte i att ha något eller någon nära, utan att acceptera alla känslor i en situation.
Vi utbytte några ord om avundsjuka; vad det grundas i och vad man kan göra. Det finns två situationer sa han. En som är omöjlig att påverka och en som man kan påverka. Den man kan påverka handlar om val förklarade han, att man kan välja hur man beter sig lite. Som exempel kan man då säga att man kan välja att prata med sin partner istället för att prata med en helt okänd man eller kvinna under väldigt lång tid. Jo, det stämmer ju. Situationer förändras ju också med tanke på Hur man tilltalar någon eller Hur man rör någon.
Jag minns inte vad jag svarade och än mindre vad jag skulle fundera på. Det enda min hjärna maler på är varför jag känner en sorts skam när jag känner mig avundsjuk. Visserligen grundar det sig i känslor, att man värdesätter någon så högt och tycker om någon så mycket, men jag är rädd att det är fel att känna så.
Sen att jag inte alls tycker så när det gäller andra, hör inte riktigt till saken.
Jag brukar känna saker, sen börjar jag tänka, tänka tills att hjärtat värker eller glädjen infinner sig i hela kroppen. Men inte ikväll. Ikväll gjorde jag en resa till händelser för länge sedan. Fler frågeställningar än smärta blev utgången av det, men ledsen är jag inte.
Det är en glädje i sig att inte bli ledsen, för ledsen har jag varit så mycket. Kanske är det en gnutta fel att inte kunna släppa det som varit, men inte ska jag må dåligt över det. Avundsjuka är starkt på något vis, ett bevis på att bry sig om och vilja något.
Jag vet nu, att lyckan sitter inte i att ha något eller någon nära, utan att acceptera alla känslor i en situation.
Att känna lycka
Ibland frågar jag mig hur lycklig man får vara innan det inte är okej längre.Eller hur lycklig man får vara innan världen protesterar högljutt. Vi har ju lärt oss sedan barnsben att lycka kommer och går, korta perioder av ren och skör eufori för perioder av sorg och ilska. Jag väntar på det, livrädd samtidigt som jag vet vad som kommer efter, glädje och bättre tider.
Jag har en önskan som under många år varit nära till hands i mitt huvudet, den är att stoppa all tid för ett litet tag. Att få känna precis som jag känner nu. Uppleva sådant jag bara nu kan uppleva och känna att molnen under mina fötter är av den vitaste färgen som finns. För den känslan min kropp bär runt på är obeskrivlig. När solen kommer fram, 20 gradig luft lägger sig som en hinna över hela Sverige och man påminns om att bästa vänner är en närmre familj än man tror.
Igår brände jag hela min kropp efter en dag på bryggan med fina personer, pluggade med killen i trädgården på en filt och åt en somrig sallad till kvällsmat. Sånt litet får hela min kropp att darra lite, av lycka och av lugn!
Jag har en önskan som under många år varit nära till hands i mitt huvudet, den är att stoppa all tid för ett litet tag. Att få känna precis som jag känner nu. Uppleva sådant jag bara nu kan uppleva och känna att molnen under mina fötter är av den vitaste färgen som finns. För den känslan min kropp bär runt på är obeskrivlig. När solen kommer fram, 20 gradig luft lägger sig som en hinna över hela Sverige och man påminns om att bästa vänner är en närmre familj än man tror.
Igår brände jag hela min kropp efter en dag på bryggan med fina personer, pluggade med killen i trädgården på en filt och åt en somrig sallad till kvällsmat. Sånt litet får hela min kropp att darra lite, av lycka och av lugn!
Att känna eufori över små saker
Är lycklig. Är rädd och förvirrad.
En känslostorm som lägger sig och en annan som börjar. Hela livet är fullt med svängar, hav där det är storm och lugna vikar. Även om det är det som är det fina med livet så värker hjärtat på grund av det ändå. Man vill för ett tag att endast de lugna vågorna ska slå in mot havsbandet och stormar ska vara mil bort i en annan riktning. Sen att man inte kan bestämma hur livet ska te sig är en annan femma, men om man kunde så skulle just nu vara fritt från bekymmer och onda känslor i bröstet.
De kommer inte så ofta längre. De stormiga åren är förhoppningsvis över. Ni minns kanske, de ungdomsåren då man trodde att hela livet kretsade kring några få saker och bråk med en bästa vän skulle förstöra hela livet; och ja, jag var minnsan tvungen att flytta nu. De åren är borta. Man vet att man ligger i en hög och kramar varandra, gråter en liten mängd och säger att du är ta mig fan det bästa jag vet. Sen cyklar man över ön det snabbaste man kan för att komma med en färja och dricekr te till elva en vanlig torsdag fast alla ska upp vid sex.
Jag gillar det lugna livet. Vissa kanske säger att det är lite för förutspått, men jag kan inte rå för att älska mina fasta punkter.
Mina fina bästa vänner, min underbara familj och killen jag vet att kommer somna bredvid mig länge framöver.
Ni ger mig känslor av eufori, och alla andra onda ting känns helt plötsligt väldigt avlägsna.
En känslostorm som lägger sig och en annan som börjar. Hela livet är fullt med svängar, hav där det är storm och lugna vikar. Även om det är det som är det fina med livet så värker hjärtat på grund av det ändå. Man vill för ett tag att endast de lugna vågorna ska slå in mot havsbandet och stormar ska vara mil bort i en annan riktning. Sen att man inte kan bestämma hur livet ska te sig är en annan femma, men om man kunde så skulle just nu vara fritt från bekymmer och onda känslor i bröstet.
De kommer inte så ofta längre. De stormiga åren är förhoppningsvis över. Ni minns kanske, de ungdomsåren då man trodde att hela livet kretsade kring några få saker och bråk med en bästa vän skulle förstöra hela livet; och ja, jag var minnsan tvungen att flytta nu. De åren är borta. Man vet att man ligger i en hög och kramar varandra, gråter en liten mängd och säger att du är ta mig fan det bästa jag vet. Sen cyklar man över ön det snabbaste man kan för att komma med en färja och dricekr te till elva en vanlig torsdag fast alla ska upp vid sex.
Jag gillar det lugna livet. Vissa kanske säger att det är lite för förutspått, men jag kan inte rå för att älska mina fasta punkter.
Mina fina bästa vänner, min underbara familj och killen jag vet att kommer somna bredvid mig länge framöver.
Ni ger mig känslor av eufori, och alla andra onda ting känns helt plötsligt väldigt avlägsna.
22/4-2013
varför är allt svart och vitt? Rätt och fel?
Att tre år snart är över
Så nära och så långt bort. Rädd att livet ska komma för nära inpå.
Verkligheten som skär, som inte går att släppa. Den som skriker, sparkar och sen viljan att vilja kämpa hårdare.
Den jävla viljan som alltid säger åt mig att fortsätta på den kringliga väg som livet är och har varit under tre gymnasieår. Det är kanske nu allt ska ha fallit på plats men jag har bara kommit längre ifrån allt det där. Så bakom studentmössor, champagne glas och glada rop så finns friheten. Någonstans ligger en oro i tre år. Det finns så mycket ångest, rädsla och krossade hjärtan på vägen till en mössa i luften och champagne som ringlar ned i strupen. Från början till slut finns allt i en enda klump där glädje varvas med allt annat. De ögonblicken vi lever på för veckan. För månaden eller om så bara för minuten.
Jag avslutar mina tre år som jag började dem. Det vet jag.
Kanske bara med lite mer styrka, lite mer förståelse och ganska mycket mer spärrar som släpper. För varför ska en dåtid påverka en framtid när målet är så himla självklart?
Verkligheten som skär, som inte går att släppa. Den som skriker, sparkar och sen viljan att vilja kämpa hårdare.
Den jävla viljan som alltid säger åt mig att fortsätta på den kringliga väg som livet är och har varit under tre gymnasieår. Det är kanske nu allt ska ha fallit på plats men jag har bara kommit längre ifrån allt det där. Så bakom studentmössor, champagne glas och glada rop så finns friheten. Någonstans ligger en oro i tre år. Det finns så mycket ångest, rädsla och krossade hjärtan på vägen till en mössa i luften och champagne som ringlar ned i strupen. Från början till slut finns allt i en enda klump där glädje varvas med allt annat. De ögonblicken vi lever på för veckan. För månaden eller om så bara för minuten.
Jag avslutar mina tre år som jag började dem. Det vet jag.
Kanske bara med lite mer styrka, lite mer förståelse och ganska mycket mer spärrar som släpper. För varför ska en dåtid påverka en framtid när målet är så himla självklart?
Att ha en kärlek
Att bo med någon man är kär i:
Jag tycker om att komma hem varje efter middag och veta att ikväll lagar vi mat ihop. Vi tänker ut en maträtt, vi går runt bland hyllor på hemköp och väljer varor, skär grönsaker, han konstaterar vilken stekpanna som är bäst och jag hmm:ar och ler. Ler åt att han tänker på sådant jag inte skulle komma på var viktigt.
Jag tycker om hur jag vet att tio över tre står han i dörren, säger hej och ber mig komma dit. Kramar mig så som bara han kan med och viskar att han saknat mig, så kollar han på mig. Han kollar med sina klarblå ögon på ett sätt som känns som han ser hela mig. Rakt in.
Jag tycker om att han får mig att lägga märke till små saker. Jag är ganska dålig på att lägga märke till vad andra har för godissmak till exempel. Hans är bilar. Så radar han upp dom i bilköer eller lägger dom i färghögar. Vita är godast har han lärt mig.
Jag tycker om hur jag vaknar på natten av att han lägger sig nära. En andedräkt i nacken, varma ben mot mina och hans stora hand i min. Att allt det kan kännas tryggt och hålla alla onda drömmar borta.
Jag tycker om hur han frågar "vill du göra det här med mig då? när vi pratar om att resa långa sträckor. Hur han inte vill komma i mellan mig och mina vänner och tycker att en långresa ska jag iallafall ta med Mikaela; det är viktigt!
Jag tycker om hur han uppmuntrar mig till alla mina intressen och allt jag tar mig för. Så som att träning är bådas största intresse och jag vet att han aldrig skulle stoppa mig från att göra det jag vill. Han skulle snarare vara den som tvingade mig när mitt eget mod svek mig. Det är fint. Kanske det finaste som finns.
Till sist är det det faktum att jag har ljugit. Jag tycker inte om det. Jag älskar varje sekund av dom här stunderna.
Jag tycker om att komma hem varje efter middag och veta att ikväll lagar vi mat ihop. Vi tänker ut en maträtt, vi går runt bland hyllor på hemköp och väljer varor, skär grönsaker, han konstaterar vilken stekpanna som är bäst och jag hmm:ar och ler. Ler åt att han tänker på sådant jag inte skulle komma på var viktigt.
Jag tycker om hur jag vet att tio över tre står han i dörren, säger hej och ber mig komma dit. Kramar mig så som bara han kan med och viskar att han saknat mig, så kollar han på mig. Han kollar med sina klarblå ögon på ett sätt som känns som han ser hela mig. Rakt in.
Jag tycker om att han får mig att lägga märke till små saker. Jag är ganska dålig på att lägga märke till vad andra har för godissmak till exempel. Hans är bilar. Så radar han upp dom i bilköer eller lägger dom i färghögar. Vita är godast har han lärt mig.
Jag tycker om hur jag vaknar på natten av att han lägger sig nära. En andedräkt i nacken, varma ben mot mina och hans stora hand i min. Att allt det kan kännas tryggt och hålla alla onda drömmar borta.
Jag tycker om hur han frågar "vill du göra det här med mig då? när vi pratar om att resa långa sträckor. Hur han inte vill komma i mellan mig och mina vänner och tycker att en långresa ska jag iallafall ta med Mikaela; det är viktigt!
Jag tycker om hur han uppmuntrar mig till alla mina intressen och allt jag tar mig för. Så som att träning är bådas största intresse och jag vet att han aldrig skulle stoppa mig från att göra det jag vill. Han skulle snarare vara den som tvingade mig när mitt eget mod svek mig. Det är fint. Kanske det finaste som finns.
Till sist är det det faktum att jag har ljugit. Jag tycker inte om det. Jag älskar varje sekund av dom här stunderna.
29/12-12
Har aldrig riktigt tänkt på hur olika familjeförhållanden kan vara.
Hur man kan älska människor hejdlöst, men sedan börja hata samma människa lika djupt. Det är en så fin linje mellan hat och kärlek att det är läskigt. Att två personer som betydde allt för varandra helt plötsligt kan vända kärleken till avsky.
Jul är fint för mig. Nästan heligt. När familj samlas enda gången på året, visar varandra kärlek och värme både genom materiella ting och kramar och glada ansikten. Den här julen slog det mig som en knytnäve i magen att det inte är så för alla. Julen kan lika självklart vara en kamp mot ensamhet och tillbakablickar om onda tider.
Om jag kunde skulle jag bjuda in alla dessa till min jul - till tusen varma kramar, en bit skinka direkt tagen ur ugnen och en klapp i strumpan på julaftonsmorgon.
Jag brukar filosofera om en superhjälte. En stark kvinna som kan rädda alla från onda ting. Jag får så många tårar i ögonen och så många knutar i magen av att veta att mina nära som jag älskar så hejdlöst får ont av en högtid som skall vara varm och kärleksfull.
"Man kan inte göra allt, men man kan göra något"
- Så många gånger de orden har varit riktade mot mig. Så många gånger jag tappert försökt slå bort dem från min trumhinna, och lika många gånger får en käftsmäll tillbaka senare - man kan inte göra allt. Jag kan inte vara en superkvinna.
Till min förtret kan jag inte vara allt jag vill vara. Jag kan endast vara Linnea. En Linnea som försöker krama bort en del av smärtan, som försöker förstå och ge peppande ord därefter. För alla är värda den där varma famnen som varje dag är en självklarhet i min familj. Ingen ska få gå utan en sån!
Jag ska göra allt i min makt för att den lilla skillnaden skall bli stor.
Det är mitt nyårslöfte till mig själv.
Att alltid stå upp för mig själv och att försöka ge andra det varma jag alltid fått uppleva genom min barndom.
Hur man kan älska människor hejdlöst, men sedan börja hata samma människa lika djupt. Det är en så fin linje mellan hat och kärlek att det är läskigt. Att två personer som betydde allt för varandra helt plötsligt kan vända kärleken till avsky.
Jul är fint för mig. Nästan heligt. När familj samlas enda gången på året, visar varandra kärlek och värme både genom materiella ting och kramar och glada ansikten. Den här julen slog det mig som en knytnäve i magen att det inte är så för alla. Julen kan lika självklart vara en kamp mot ensamhet och tillbakablickar om onda tider.
Om jag kunde skulle jag bjuda in alla dessa till min jul - till tusen varma kramar, en bit skinka direkt tagen ur ugnen och en klapp i strumpan på julaftonsmorgon.
Jag brukar filosofera om en superhjälte. En stark kvinna som kan rädda alla från onda ting. Jag får så många tårar i ögonen och så många knutar i magen av att veta att mina nära som jag älskar så hejdlöst får ont av en högtid som skall vara varm och kärleksfull.
"Man kan inte göra allt, men man kan göra något"
- Så många gånger de orden har varit riktade mot mig. Så många gånger jag tappert försökt slå bort dem från min trumhinna, och lika många gånger får en käftsmäll tillbaka senare - man kan inte göra allt. Jag kan inte vara en superkvinna.
Till min förtret kan jag inte vara allt jag vill vara. Jag kan endast vara Linnea. En Linnea som försöker krama bort en del av smärtan, som försöker förstå och ge peppande ord därefter. För alla är värda den där varma famnen som varje dag är en självklarhet i min familj. Ingen ska få gå utan en sån!
Jag ska göra allt i min makt för att den lilla skillnaden skall bli stor.
Det är mitt nyårslöfte till mig själv.
Att alltid stå upp för mig själv och att försöka ge andra det varma jag alltid fått uppleva genom min barndom.
9/10
Har en dator jag inte kommer in på, en decimeter hög med skolböcker och två nästan toma glas som det varit smoothie i framför mig.
Det är en sån dag allting vettigt ska göras, allt vettigt man ändå kommer skjuta upp i slutändan för att sitta och prata med en av ens finaste vänner fär det är så mycket mer frestande. En sån dag man äter färslimpa med sin mamma bara för man har lediga timmar på ett dygn och mamma är det bästa jag har.
Har hamnat i soffan med ett projektarbete som är månader efter, men som börjar ta form, medan huvudet är på en gata i new york och i en famn som tillhör världens bästa kille.
Livet är inte svårt på sånna här dagar. Man inser att drömmar kanske är till för att bli sanna, så jag nyper mig i armen och dricker upp det sista av smoothien.
Det är en sån dag allting vettigt ska göras, allt vettigt man ändå kommer skjuta upp i slutändan för att sitta och prata med en av ens finaste vänner fär det är så mycket mer frestande. En sån dag man äter färslimpa med sin mamma bara för man har lediga timmar på ett dygn och mamma är det bästa jag har.
Har hamnat i soffan med ett projektarbete som är månader efter, men som börjar ta form, medan huvudet är på en gata i new york och i en famn som tillhör världens bästa kille.
Livet är inte svårt på sånna här dagar. Man inser att drömmar kanske är till för att bli sanna, så jag nyper mig i armen och dricker upp det sista av smoothien.
24/9
Ni vet dom stunderna man önskar man levde i en saga där inget ont fanns. Någonsin.
När man tror att allting kan vara så mycket bättre, som när alla prinsessor får sina prinsar och får dansa i de största salarna.Det är rosor där och tappade skor där, och fina män som letar efter ägare till just den skon och just den kyssen.
Sen påminner man sig själv om att kanske, kanske kan man inte uppnå ett liv utan törnar och skärsår lite överallt. För mitt i allt det där som man så enkelt drar blicken till och låter ta över så finns dom extrema jävla tillfällena som man aldrig vill släppa. Som man vill lägga ner i en ask och spara föralltid och ta fram när man glömt att dansa barfota i natten och krama bästa vännen och andas in doften i håret. För sånt är värt att leva för. Sånt som får hjärtat att bulta hårdare än hårdast!
Att vara rädd
Det gör så jävla ont i hjärtat när någon man tycker om känns långt borta.
Ni vet.
När han ena sekunden sitter bredvid och säger fina ord som man tror på
och nästa försvinner han bort för egna äventyr.
Om än bara för några dagar.
Hela världen står ivägen mellan andra kringlande ben om nätterna.
Ett annat ansikte att lysa upp och hela hjärtat på.
Förvåning. En mollande mörk känsla i mellangärdet.
Försöket att vara till lags, ha förståelse, ge med sig.
Att kämpa för något och vilja skrika "fattar du inte? fattar du inte att jag tycker om dig så jävla mycket?". Att delar av en stabil värld rasar likt en jordbävning. Ett plötsligt slag och så djupa sprickor i marken.
Sen lagar man.
Man pratar, reparerar, fyller i de hål som blivit.
Tar sig igenom dagar som om det vore en helt vanlig torsdag i juli.
Det är inte en vanlig torsdag i juli.
Det är en sittplats på bussen med någon annan på och en säng som väntar färdigbäddad vid slutdestinationen.
Och du, såklart. Alltid du.
Den här gången glömmer jag inte att andas åtminstonde. Du hade ju förvarnat.
Varför gör det ont?
Man litar men man vill ha ifred. En liten bit som är egen. Som inte är någon annans. Som 16 leverfläckar på en rygg eller en bussresa bort. Bort till enkelhet.
~13/6-12
13/9
Kommer aldrig aldrig aldrig sluta vara helt upprymd av känslor när extra fina människor ligger bredvid och sover djupt. Alla som känner mig vet att jag avskyr att sova ensam. Vänder och vrider. Mardrömmar om sjukdomar och mina nära i smärta. Svettdroppar som pärlar sig på huden och slutar med blöta, vridna lakan runt kroppen. Sen faller jag och vaknar med en klump utbredd i bröstet. Därför sover jag sällan ensam.
Nära vänner som sover bland blommiga lakan i ett lite för varmt rum, med en skyddande kropp att lägga armen runt när drömmarna börjar ändra skepnad till mörka. Med en kropp som lätt stryker bort alla spår av onska och istället framhäver något fint och djupt.
Kanske känner mitt huvud av ensamheten, rensar tankar - förbereder sig på allt ont och orättvist världen kan bjuda på. Även om det inte sker så är den förbered. Man ska inte leka med onda ting, inte eld inte knivar inte känslor. Kanske är det därför mina rädslor ligger i saker som bildar sår. Kanske kanske inte.
Inatt somnade jag i en famn som börjar bli ett lugn. En favoritplats att krama extra hårt om och en arm mot en annan.
Nära vänner som sover bland blommiga lakan i ett lite för varmt rum, med en skyddande kropp att lägga armen runt när drömmarna börjar ändra skepnad till mörka. Med en kropp som lätt stryker bort alla spår av onska och istället framhäver något fint och djupt.
Kanske känner mitt huvud av ensamheten, rensar tankar - förbereder sig på allt ont och orättvist världen kan bjuda på. Även om det inte sker så är den förbered. Man ska inte leka med onda ting, inte eld inte knivar inte känslor. Kanske är det därför mina rädslor ligger i saker som bildar sår. Kanske kanske inte.
Inatt somnade jag i en famn som börjar bli ett lugn. En favoritplats att krama extra hårt om och en arm mot en annan.
~5 juli-12
25/7
Jag vill skriva. Men jag kan inte.
Jag vet ju att jag skriver när jag är redo.
När jag vågar.
Men det känns så mycket där inne.
~1/6-12
Jag vet ju att jag skriver när jag är redo.
När jag vågar.
Men det känns så mycket där inne.
~1/6-12
18/7
Juli bjuder på dubbeljobb, för lite sömn och film-häng med vänner!
Vädret är inte det bästa och arbetet tar nästintill upp mer tid än dagen sträcker sig på så njuter jag.
Det är någt visst med att gå hem kvart i åtta på morgonen. När alla semestermänniskor fortfarande ligger och sover och luften är sval och luktar som den bara kan göra på sommaren.
Att likaväl komma hem på eftermiddagarna, när jag inte jobbar dubbelt, och göra mat med vännerna och prata om livet. Hur mycket man njuter, har att se fram emot, problem. Allt som är framtid!
På något vis kommer framtiden alltid upp. Nära vänner börjar gå ut skolan, börjar fundera på vad dem ska göra. Vissa har planer färdiga andra inte. Vissa har jobb-panik andra njuter av långa sovmorgnar utan måsten.
Det gör att många idéer träder fram ur tviveln och hoppfullheten om framtiden. Det är så mycket vi vill göra.
Så mcket pengar att tjäna, så många platser vi vill se!
Jag kommer mer och mer fram till vad som pasar mig. Jag börjar lära känna en annan Linnea. En som funderar, ser över och känner efter om en plats i framtiden. Det är inte långt kvar - det är ett år av skolarbeten, av stress och press och av längtan.
Men friheten kommer sen. Friheten att göra vad jag vill!
Vädret är inte det bästa och arbetet tar nästintill upp mer tid än dagen sträcker sig på så njuter jag.
Det är någt visst med att gå hem kvart i åtta på morgonen. När alla semestermänniskor fortfarande ligger och sover och luften är sval och luktar som den bara kan göra på sommaren.
Att likaväl komma hem på eftermiddagarna, när jag inte jobbar dubbelt, och göra mat med vännerna och prata om livet. Hur mycket man njuter, har att se fram emot, problem. Allt som är framtid!
På något vis kommer framtiden alltid upp. Nära vänner börjar gå ut skolan, börjar fundera på vad dem ska göra. Vissa har planer färdiga andra inte. Vissa har jobb-panik andra njuter av långa sovmorgnar utan måsten.
Det gör att många idéer träder fram ur tviveln och hoppfullheten om framtiden. Det är så mycket vi vill göra.
Så mcket pengar att tjäna, så många platser vi vill se!
Jag kommer mer och mer fram till vad som pasar mig. Jag börjar lära känna en annan Linnea. En som funderar, ser över och känner efter om en plats i framtiden. Det är inte långt kvar - det är ett år av skolarbeten, av stress och press och av längtan.
Men friheten kommer sen. Friheten att göra vad jag vill!
5/7
Det här med att känna är så underligt.
Jag flyr ofta när det känns extra.
Det är inte så att jag flyr från problem eller konflikter. Då står jag rak i ryggen.
Sen kommer känna delen. Att våga. Att ha mod. Då sviker det ibland.
Jag vill ofta ha känslor svart på vit som på ett papper.
Det är inte så enkelt.
Jag är lite för impulsiv när det kommer till att känna.
Säger mycket för snabbt, på känsla och på rädsla.
Så får jag alltid stå och torka upp skiten jag själv lagt ut.
Andra fungerar inte så.
Man får ha tålamod med mig.
Jag är väldigt skör.
Men det syns oftast inte.
Otydligt och svårläst, ungefär som jag idag.
Jag flyr ofta när det känns extra.
Det är inte så att jag flyr från problem eller konflikter. Då står jag rak i ryggen.
Sen kommer känna delen. Att våga. Att ha mod. Då sviker det ibland.
Jag vill ofta ha känslor svart på vit som på ett papper.
Det är inte så enkelt.
Jag är lite för impulsiv när det kommer till att känna.
Säger mycket för snabbt, på känsla och på rädsla.
Så får jag alltid stå och torka upp skiten jag själv lagt ut.
Andra fungerar inte så.
Man får ha tålamod med mig.
Jag är väldigt skör.
Men det syns oftast inte.
Otydligt och svårläst, ungefär som jag idag.
2/7
Det är så svårt att få ur sig vettiga ord ibland. För känslor kan vara överflödiga.
Jag har varit hemma tolv dagar i juni och huvudet snurrar men hela jag är i eufori. För jag har dansat på så många platser att kroppen skriker efter mer, och jag har hållt så många händer och sprungit det snabbaste jag kan genom så många platser med hjärtat bultandes det hårdaste det kan. Ibland säger jag helvetes skit och nyper mig i armen och jag tror drömmer för jag hade glömt hur det känns att vara lycklig.
3/6
Fan vad sårbar man kan vara.
Känslig. Orolig.
Så svårt att sätta ord på känslor man vet inte är riktiga.
Vissa dagar är sånna.
Svåra att ta sig igenom. Osäkerhet. En känsla av att inte räcka till.
Samtidigt vet man att det inte alls stämmer.
Att allt man intalar sig är verklighet.
Många jag känner är bra på att hitta på senarion i huvudet som inte stämmer.
Vi början tro på vår påhittade sanning.
Idag är en sån dag.
Ett framsteg är att jag iallafall kan skilja på det och den riktiga sanningen.
Det är så mycket enklare att ta avstånd.
Ta allting oseriöst för att skydda hjärtat och hjärnan.
För tar man aldrig saker seriöst, blir man inte sårad och blir man inte sårad har man alltid kul.
Sedan att livet inte går framåt om man inte tillåter sig själv att må dåligt, hör inte till saken till.
Inte jsut nu.
Jag vet också.
Att om man inte släpper spärrar får man ingenting.
Man kan inte kämpa när man har tankar som säger motsatsen.
Jag talar ofta om frihet.
Jag vill ha frihet. Vill känna frihet.
Men samtidigt kan man inte vara fri när man bygger upp murar.
Känslig. Orolig.
Så svårt att sätta ord på känslor man vet inte är riktiga.
Vissa dagar är sånna.
Svåra att ta sig igenom. Osäkerhet. En känsla av att inte räcka till.
Samtidigt vet man att det inte alls stämmer.
Att allt man intalar sig är verklighet.
Många jag känner är bra på att hitta på senarion i huvudet som inte stämmer.
Vi början tro på vår påhittade sanning.
Idag är en sån dag.
Ett framsteg är att jag iallafall kan skilja på det och den riktiga sanningen.
Det är så mycket enklare att ta avstånd.
Ta allting oseriöst för att skydda hjärtat och hjärnan.
För tar man aldrig saker seriöst, blir man inte sårad och blir man inte sårad har man alltid kul.
Sedan att livet inte går framåt om man inte tillåter sig själv att må dåligt, hör inte till saken till.
Inte jsut nu.
Jag vet också.
Att om man inte släpper spärrar får man ingenting.
Man kan inte kämpa när man har tankar som säger motsatsen.
Jag talar ofta om frihet.
Jag vill ha frihet. Vill känna frihet.
Men samtidigt kan man inte vara fri när man bygger upp murar.
25/7
Jag vill skriva. Men jag kan inte.
Jag vet ju att jag skriver när jag är redo.
När jag vågar.
Men det känns så mycket där inne.
~1/6-12
Jag vet ju att jag skriver när jag är redo.
När jag vågar.
Men det känns så mycket där inne.
~1/6-12
1/6
Kärlek.
Känslan som alla försöker sätta ord på men ingen riktigt har lyckats.
Kanske för att man inte kan förklara den.
Jag är rädd att skriva om det.
Känslan är så enorm.
Som om något växer inom en och likt universum inte har ett slut.
Som börjar som en liten obetydellsefull, oskyldig del
och blir till hela världen.
Jag minns första gången de där fjärilarna tog över hela magen och huvudet nästan snurrade lite.
Som att en hel människa tagit sig in i en annan kropp och bosatt sig där.
Det var så främmande och man var så naiv.
Så blåögd i tron om att ingen skulle såra en på det viset.
Ovetskapen om hur ont hjärtat kan göra.
Men vetskapen.
Man ligger i fosterställning timmar i sträck
Kollar på händer han en gång höll
Lyssnar på låtar som skriker hans namn
Skriker ut hjärtesorgen i kudden i hopp om att smärtan ska försvinna.
Det gör den inte. Hur mycket rösten än försvinner.
Man säger aldrig mer.
Stänger av och försvinner.
Säger till alla att man är okej.
Dansar som förr, pratar som förr, skrattar som förr.
Men alltid alltid alltid kommer tårarna
man ligger ensam i världens största säng och ingen finns nära att torka tårar.
Sen dansar man igen, pratar igen och skrattar igen.
Sen, helt plötsligt, innan man själv förstått
så mår man bra.
Man skrattar öppenhjärtligt.
Så mycket att man inte kan stå upp, tårarna kommer och magen värker.
Man kan kolla på människor och känna lycka. Kärlek.
En annan slags kärlek.
Känslan som alla försöker sätta ord på men ingen riktigt har lyckats.
Kanske för att man inte kan förklara den.
Jag är rädd att skriva om det.
Känslan är så enorm.
Som om något växer inom en och likt universum inte har ett slut.
Som börjar som en liten obetydellsefull, oskyldig del
och blir till hela världen.
Jag minns första gången de där fjärilarna tog över hela magen och huvudet nästan snurrade lite.
Som att en hel människa tagit sig in i en annan kropp och bosatt sig där.
Det var så främmande och man var så naiv.
Så blåögd i tron om att ingen skulle såra en på det viset.
Ovetskapen om hur ont hjärtat kan göra.
Men vetskapen.
Man ligger i fosterställning timmar i sträck
Kollar på händer han en gång höll
Lyssnar på låtar som skriker hans namn
Skriker ut hjärtesorgen i kudden i hopp om att smärtan ska försvinna.
Det gör den inte. Hur mycket rösten än försvinner.
Man säger aldrig mer.
Stänger av och försvinner.
Säger till alla att man är okej.
Dansar som förr, pratar som förr, skrattar som förr.
Men alltid alltid alltid kommer tårarna
man ligger ensam i världens största säng och ingen finns nära att torka tårar.
Sen dansar man igen, pratar igen och skrattar igen.
Sen, helt plötsligt, innan man själv förstått
så mår man bra.
Man skrattar öppenhjärtligt.
Så mycket att man inte kan stå upp, tårarna kommer och magen värker.
Man kan kolla på människor och känna lycka. Kärlek.
En annan slags kärlek.
2/6
Så jävla svårt att inte vara rädd ibland.
Jag är nog en väldigt sårbar människa. Så enkel att göra glad och så enkel att göra ledsen. Så enkel att skada om man säger rätt ord. Så enkel att göra till världens lyckligaste.
Men min värld ska vara så.
Jag satsar ofta ganska lågt, men chansar desto högre. För jag vet att man inte får något om man inte tar det och kämpar för det.
Nu kämpar jag. Nu kämpar jag fan i mig. För det känns i hjärtat och det känns i hjärnan och om man inte släpper in ibland så flyger man inte heller.
Mår så himla bra. Har kontroll igen.
Och det finnaste var när en av mina dansvänners mamma säger "Det är skönt att du är tillbaka, du är så glad, du har varit så ledsen ett tag nu. Man har saknat det här!" Det värmde så otroligt mycket.
För så känner jag med!
Jag är nog en väldigt sårbar människa. Så enkel att göra glad och så enkel att göra ledsen. Så enkel att skada om man säger rätt ord. Så enkel att göra till världens lyckligaste.
Men min värld ska vara så.
Jag satsar ofta ganska lågt, men chansar desto högre. För jag vet att man inte får något om man inte tar det och kämpar för det.
Nu kämpar jag. Nu kämpar jag fan i mig. För det känns i hjärtat och det känns i hjärnan och om man inte släpper in ibland så flyger man inte heller.
Mår så himla bra. Har kontroll igen.
Och det finnaste var när en av mina dansvänners mamma säger "Det är skönt att du är tillbaka, du är så glad, du har varit så ledsen ett tag nu. Man har saknat det här!" Det värmde så otroligt mycket.
För så känner jag med!
30/5
Igår var jag omringad av lyckliga, bortkomna studenter hela dagen!
Åt tre olika bakelser, gick från hus till hus, svettades i folkvimmel och kramade småfulla vänner.
Mitt i all hets där man hinner säga hej, äta en bit mat och säga hejdå för att gå till nästa hus så finner man lycka. Lycka över att vara en del i människors liv och se hur de blir glada av att man kommer förbi bara för en stund.
Men att landa sen.
När man når sista destinationen och kan sitta och prata en timme i sträck utan att känna stressen smyga sig på är.. Otrolig.
Jag brast ut i skratt som jag inte gjort på länge och jag var tillbaka. Tillbaka i det jag som är Linnea. I en fri människa med distans från livets måsten!
Jag pratar alltid för högt och för mycket. Hörs alltid lite för mycket fast jag inte vill och tar alltid plats. Men inte med mening. Jag tycker ofta jag är i vägen och hemskt jobbig som person. Men det är skönt ibland att få släppa den människan fri. Att inte tygla sig för att det ska passa i andras ögon och få sitta på golvet och skratta för att man kan bara inte kan stå upp!
Magen krampar och huvudet kittlar.
