30/5
Igår var jag omringad av lyckliga, bortkomna studenter hela dagen!
Åt tre olika bakelser, gick från hus till hus, svettades i folkvimmel och kramade småfulla vänner.
Mitt i all hets där man hinner säga hej, äta en bit mat och säga hejdå för att gå till nästa hus så finner man lycka. Lycka över att vara en del i människors liv och se hur de blir glada av att man kommer förbi bara för en stund.
Men att landa sen.
När man når sista destinationen och kan sitta och prata en timme i sträck utan att känna stressen smyga sig på är.. Otrolig.
Jag brast ut i skratt som jag inte gjort på länge och jag var tillbaka. Tillbaka i det jag som är Linnea. I en fri människa med distans från livets måsten!
Jag pratar alltid för högt och för mycket. Hörs alltid lite för mycket fast jag inte vill och tar alltid plats. Men inte med mening. Jag tycker ofta jag är i vägen och hemskt jobbig som person. Men det är skönt ibland att få släppa den människan fri. Att inte tygla sig för att det ska passa i andras ögon och få sitta på golvet och skratta för att man kan bara inte kan stå upp!
Magen krampar och huvudet kittlar.
