lpersson

Vänskap.

Alla relationer har sin egen form. Dom obekanta. Dom man älskar. Dom svåra. Dom lätta. Dom okomplicerade. Dom hårda. Sen finns det dom, dom som bevisar att allt svårt i hela världen försvinner. Dom där det tittas i ögonen och som säger "hoppar du hoppar jag".

Det kanske låter klyschigt och naivt men det finns sånna. Det finns de relationerna man skulle ge upp allt för.

Jag har några få vänner som jag kan titta i ögonen och säga "livet går vidare" efter att vi gjort något dumt och vi skrattar och nickar. Dom håller jag hårt i. Inte för att deras spontanitet sätter oss i dumma situationer, utan att dom kan ta det där livet går vidare med en klackspark och se allt oseriöst i livet!

Jag vet inte vart jag vill komma med det här.

Jag vet bara att den här helgen har fått mig att inse att människor bryr sig så mycket mer än man tror. Att det finns så många människor som gör allt för att man ska må bra, och också lyckas med att få en att bli lyckligast i världen! Den där kramen man så mycket behövde men inte visste om själv får jag varje dag nu, och det där diskberget efter att vi bakat kladdkaka lite försent som är borta innan man hunnit blinka gör så mycket.

Jag insåg i helgen, att hur mycket vi än strävar efter lycka så finns den oftast framför oss. Vi måste bara våga!

Det började i tårar efter ett hemskt nationellt prov i matte. Jag kan så mycket mer skriker hjärnan men inte fan får jag ut det på det dumma-fula-äckliga rutiga pappret. Så, nog om det..

Den slutade bra.

Jag åkte hem i utlandsvärme och satt utomhus på färjan bara för att kunna tänka "måste den här stunden ta slut?". Jag brukar avsky att åka färjan. Att vänta. Att missa. Att alltid planera. Men nu. På sommaren när man kan räkna skoldagarna på en hand och svettas även i den tunnaste klänningen. Då finns det inget bättre!

I vilket fall som helst. Nog om mitt svammel om fina stunder.
Jag åkte och la mig bredvid Clara på ett berg och gjorde absolut ingenting för några timmar. Sånt är så sjukt fint. Hur man kan uppskatta lugn så mycket, hur det kan fylla upp en och man kan känna harmoni i det. Jag behöver sånna stunder lite oftare än vad det sker. Jag är så intensiv att dom ögonblicken oftast faller förbi.

Nu då, nu sitter jag här svettig och mätt. Hade världens bästa gympass även fast benen var trötta sedan sjukgymnastiken. Är nöjd med mina 50 minuter konditionsträning och ska unna mig med en film. Ensamhet är underskattat. Man behöver det för att orka med vardagen. Jag brukar bara missa den punkten!

SÅ LYCKLIG!

Gick i första sommarregnet idag. För i år iallafall. Det åskade. regnade droppar stora som enkronor. Lukten i luften var sommarspeciell.

Ibland tror jag inte man kan vara lycklig såhär. Det är en smärtblandad lycka. För visst värker hjärtat en aning. Och visst har jag inte släppt alla överanalyserande tankar. Men att gå i det regnet med en så himla fin vän och säga "vi springer! Vi springer hem!" när vi precis köpt godis och står under taket för att inte regna bort.

Då inser jag att det är bra såhär. Att jag är bra såhär. Att hjärtat får värka när det behöver det för att dom andra hundra stunderna på dygnet betyder så mycket mer.

Det var så länge sedan jag kände sån där konstant lycka. Ni vet den där som håller i sig och förklarar för dig att du trivs så himla bra på exakt den platsen du är på just nu. Jag känner så nu.

Jag vill aldrig sova när dom här tillfällena kommer. Vill inte vakna upp till en helt vanlig måndag och en helt ny vecka. Jag vill stanna kvar i en dåtid som känns perfekt.

Jag har lärt mig mycket den här helgen.

Som att det bästa är att låta vissa saker vara och sätta dom åt sidan, att lögner kan vara den värsta smärtan, att det är okej att säga jag är ledsen nu och även våga säga förlåt när man gjort fel. Jag har lärt mig att jag kan ändra på delar av mig själv som jag utvecklat det senaste som jag inte alls tycker om, att det är okej att släppa taget och låta kontrollen ligga i ödets händer, och framförallt, det är okej att känna.

Jag är så rädd för det där.

Att känna. Att våga släppa in känslorna. Jag känner så starkt, jag känner så mycket på en gång att jag ena sekunden ligger i fosterställning nio på morgonen en lördag med en ångest som gör att hela kroppen skakar medan en annan sekund kan jag känna att livet är i sådan harmoni att jag inte vill byta ut det för alla pengar världen kan ge mig.

Jag har lärt mig att det är okej. Jag har förstått att jag har människor som bryr sig så mycket och de plockar upp mig varje gång. De ger mig en kram, säger "det är synd och jag förstår men du får rycka upp dig nu" och sen, tillslut, så vågar man gå själv.

Nu släpper jag taget. Jag släpper taget om det som varit och låter framtiden vara fri. När jag tillåter mig själv att vara fri, då kan jag bli lycklig. Då kan jag hitta tillbaka till mig själv och njuta i varje stund. Nu får livet avgöra hur det ska bli, jag ska flyta på en räkmacka på livets våg och inte tänka. Bara känna. Och våga.