22/4-2013
varför är allt svart och vitt? Rätt och fel?
Att tre år snart är över
Så nära och så långt bort. Rädd att livet ska komma för nära inpå.
Verkligheten som skär, som inte går att släppa. Den som skriker, sparkar och sen viljan att vilja kämpa hårdare.
Den jävla viljan som alltid säger åt mig att fortsätta på den kringliga väg som livet är och har varit under tre gymnasieår. Det är kanske nu allt ska ha fallit på plats men jag har bara kommit längre ifrån allt det där. Så bakom studentmössor, champagne glas och glada rop så finns friheten. Någonstans ligger en oro i tre år. Det finns så mycket ångest, rädsla och krossade hjärtan på vägen till en mössa i luften och champagne som ringlar ned i strupen. Från början till slut finns allt i en enda klump där glädje varvas med allt annat. De ögonblicken vi lever på för veckan. För månaden eller om så bara för minuten.
Jag avslutar mina tre år som jag började dem. Det vet jag.
Kanske bara med lite mer styrka, lite mer förståelse och ganska mycket mer spärrar som släpper. För varför ska en dåtid påverka en framtid när målet är så himla självklart?
Verkligheten som skär, som inte går att släppa. Den som skriker, sparkar och sen viljan att vilja kämpa hårdare.
Den jävla viljan som alltid säger åt mig att fortsätta på den kringliga väg som livet är och har varit under tre gymnasieår. Det är kanske nu allt ska ha fallit på plats men jag har bara kommit längre ifrån allt det där. Så bakom studentmössor, champagne glas och glada rop så finns friheten. Någonstans ligger en oro i tre år. Det finns så mycket ångest, rädsla och krossade hjärtan på vägen till en mössa i luften och champagne som ringlar ned i strupen. Från början till slut finns allt i en enda klump där glädje varvas med allt annat. De ögonblicken vi lever på för veckan. För månaden eller om så bara för minuten.
Jag avslutar mina tre år som jag började dem. Det vet jag.
Kanske bara med lite mer styrka, lite mer förståelse och ganska mycket mer spärrar som släpper. För varför ska en dåtid påverka en framtid när målet är så himla självklart?
Att veta att allt blir okej
En vårdag som förvandlades till en höstkväll, inte humöret utan allt utanför vår bubbla.
Det hem jag älskar att kalla hem med en famn jag älskar att kalla min.
Vi plöjer genom The walking dead som det inte fanns en morgondag men någonstans finns en ångest.
Det hem jag älskar att kalla hem med en famn jag älskar att kalla min.
Vi plöjer genom The walking dead som det inte fanns en morgondag men någonstans finns en ångest.
Som att alla levandedöda som kommer upp på TVn lägger sig över trycket över brösten.
Båda vill hjälpa, vill krama, vill göra bra. Men vart börjar man när man inte själva vet?
Vi har kramats, sagt att tillsammans gör vi allt och det gör vi. Vi uppmuntrar när vi orkar och tar emot när vi behöver. Det fina på något vis, mitt i allt kämpande och onda, så finns vi. Vi tillsammans som ett lag. Som ett lag som bara siktar mot stjärnorna, för dit ska vi komma. Till en sån lycka som strömmar genom hela kroppen, tar över alla andra känslor och vi blir lugna. För i den här bubblan når inget ont. På sin höjd rädslan för zombier som inte existerar när vi ska sova.
Men i våran vårkväll med regnet som smattrar mot rutan, under täcket med en varm arm runt mina axlar, så vet jag. Att allt kommer bli okej!
