lpersson

En vårdag som förvandlades till en höstkväll, inte humöret utan allt utanför vår bubbla.
Det hem jag älskar att kalla hem med en famn jag älskar att kalla min.

Vi plöjer genom The walking dead som det inte fanns en morgondag men  någonstans finns en ångest.

Som att alla levandedöda som kommer upp på TVn lägger sig över trycket över brösten.

Båda vill hjälpa, vill krama, vill göra bra. Men vart börjar man när man inte själva vet?

 

Vi har kramats, sagt att tillsammans gör vi allt och det gör vi. Vi uppmuntrar när vi orkar och tar emot när vi behöver. Det fina på något vis, mitt i allt kämpande och onda, så finns vi. Vi tillsammans som ett lag. Som ett lag som bara siktar mot stjärnorna, för dit ska vi komma. Till en sån lycka som strömmar genom hela kroppen, tar över alla andra känslor och vi blir lugna. För i den här bubblan når inget ont. På sin höjd rädslan för zombier som inte existerar när vi ska sova.

 

Men i våran vårkväll med regnet som smattrar mot rutan, under täcket med en varm arm runt mina axlar, så vet jag. Att allt kommer bli okej!