lpersson -

24/9

Ni vet dom stunderna man önskar man levde i en saga där inget ont fanns. Någonsin.

När man tror att allting kan vara så mycket bättre, som när alla prinsessor får sina prinsar och får dansa i de största salarna.Det är rosor där och tappade skor där, och fina män som letar efter ägare till just den skon och just den kyssen.

Sen påminner man sig själv om att kanske, kanske kan man inte uppnå ett liv utan törnar och skärsår lite överallt. För mitt i allt det där som man så enkelt drar blicken till och låter ta över så finns dom extrema jävla tillfällena som man aldrig vill släppa. Som man vill lägga ner i en ask och spara föralltid och ta fram när man glömt att dansa barfota i natten och krama bästa vännen och andas in doften i håret. För sånt är värt att leva för. Sånt som får hjärtat att bulta hårdare än hårdast!

2012-09-24 @ 20:27:07 Permalink Skrivet Kommentarer (0) Trackbacks ()

19/9

I helgen levde jag!

2012-09-19 @ 20:54:31 Permalink Linnea Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att vara rädd

Det gör så jävla ont i hjärtat när någon man tycker om känns långt borta.

Ni vet.
När han ena sekunden sitter bredvid och säger fina ord som man tror på
och nästa försvinner han bort för egna äventyr.
Om än bara för några dagar.

Hela världen står ivägen mellan andra kringlande ben om nätterna.
Ett annat ansikte att lysa upp och hela hjärtat på.
Förvåning. En mollande mörk känsla i mellangärdet.
Försöket att vara till lags, ha förståelse, ge med sig.
Att kämpa för något och vilja skrika "fattar du inte? fattar du inte att jag tycker om dig så jävla mycket?". Att delar av en stabil värld rasar likt en jordbävning. Ett plötsligt slag och så djupa sprickor i marken.

Sen lagar man.
Man pratar, reparerar, fyller i de hål som blivit.
Tar sig igenom dagar som om det vore en helt vanlig torsdag i juli.
Det är inte en vanlig torsdag i juli.
Det är en sittplats på bussen med någon annan på och en säng som väntar färdigbäddad vid slutdestinationen.
Och du, såklart. Alltid du.

Den här gången glömmer jag inte att andas åtminstonde. Du hade ju förvarnat.
Varför gör det ont?

Man litar men man vill ha ifred. En liten bit som är egen. Som inte är någon annans. Som 16 leverfläckar på en rygg eller en bussresa bort. Bort till enkelhet.

~13/6-12

2012-09-15 @ 12:39:00 Permalink Skrivet Kommentarer (0) Trackbacks ()

13/9

Kommer aldrig aldrig aldrig sluta vara helt upprymd av känslor när extra fina människor ligger bredvid och sover djupt. Alla som känner mig vet att jag avskyr att sova ensam. Vänder och vrider. Mardrömmar om sjukdomar och mina nära i smärta. Svettdroppar som pärlar sig på huden och slutar med blöta, vridna lakan runt kroppen. Sen faller jag och vaknar med en klump utbredd i bröstet. Därför sover jag sällan ensam.

Nära vänner som sover bland blommiga lakan i ett lite för varmt rum, med en skyddande kropp att lägga armen runt när drömmarna börjar ändra skepnad till mörka. Med en kropp som lätt stryker bort alla spår av onska och istället framhäver något fint och djupt.

Kanske känner mitt huvud av ensamheten, rensar tankar - förbereder sig på allt ont och orättvist världen kan bjuda på. Även om det inte sker så är den förbered. Man ska inte leka med onda ting, inte eld inte knivar inte känslor. Kanske är det därför mina rädslor ligger i saker som bildar sår. Kanske kanske inte.

Inatt somnade jag i en famn som börjar bli ett lugn. En favoritplats att krama extra hårt om och en arm mot en annan.

~5 juli-12

2012-09-13 @ 12:37:00 Permalink Skrivet Kommentarer (0) Trackbacks ()