lpersson

Kommer aldrig aldrig aldrig sluta vara helt upprymd av känslor när extra fina människor ligger bredvid och sover djupt. Alla som känner mig vet att jag avskyr att sova ensam. Vänder och vrider. Mardrömmar om sjukdomar och mina nära i smärta. Svettdroppar som pärlar sig på huden och slutar med blöta, vridna lakan runt kroppen. Sen faller jag och vaknar med en klump utbredd i bröstet. Därför sover jag sällan ensam.

Nära vänner som sover bland blommiga lakan i ett lite för varmt rum, med en skyddande kropp att lägga armen runt när drömmarna börjar ändra skepnad till mörka. Med en kropp som lätt stryker bort alla spår av onska och istället framhäver något fint och djupt.

Kanske känner mitt huvud av ensamheten, rensar tankar - förbereder sig på allt ont och orättvist världen kan bjuda på. Även om det inte sker så är den förbered. Man ska inte leka med onda ting, inte eld inte knivar inte känslor. Kanske är det därför mina rädslor ligger i saker som bildar sår. Kanske kanske inte.

Inatt somnade jag i en famn som börjar bli ett lugn. En favoritplats att krama extra hårt om och en arm mot en annan.