Att vara rädd
Det gör så jävla ont i hjärtat när någon man tycker om känns långt borta.
Ni vet.
När han ena sekunden sitter bredvid och säger fina ord som man tror på
och nästa försvinner han bort för egna äventyr.
Om än bara för några dagar.
Hela världen står ivägen mellan andra kringlande ben om nätterna.
Ett annat ansikte att lysa upp och hela hjärtat på.
Förvåning. En mollande mörk känsla i mellangärdet.
Försöket att vara till lags, ha förståelse, ge med sig.
Att kämpa för något och vilja skrika "fattar du inte? fattar du inte att jag tycker om dig så jävla mycket?". Att delar av en stabil värld rasar likt en jordbävning. Ett plötsligt slag och så djupa sprickor i marken.
Sen lagar man.
Man pratar, reparerar, fyller i de hål som blivit.
Tar sig igenom dagar som om det vore en helt vanlig torsdag i juli.
Det är inte en vanlig torsdag i juli.
Det är en sittplats på bussen med någon annan på och en säng som väntar färdigbäddad vid slutdestinationen.
Och du, såklart. Alltid du.
Den här gången glömmer jag inte att andas åtminstonde. Du hade ju förvarnat.
Varför gör det ont?
Man litar men man vill ha ifred. En liten bit som är egen. Som inte är någon annans. Som 16 leverfläckar på en rygg eller en bussresa bort. Bort till enkelhet.
~13/6-12
