lpersson

Kärlek.

Känslan som alla försöker sätta ord på men ingen riktigt har lyckats.
Kanske för att man inte kan förklara den.
Jag är rädd att skriva om det.
Känslan är så enorm.
Som om något växer inom en och likt universum inte har ett slut.
Som börjar som en liten obetydellsefull, oskyldig del
och blir till hela världen.

Jag minns första gången de där fjärilarna tog över hela magen och huvudet nästan snurrade lite.
Som att en hel människa tagit sig in i en annan kropp och bosatt sig där.
Det var så främmande och man var så naiv.
Så blåögd i tron om att ingen skulle såra en på det viset.
Ovetskapen om hur ont hjärtat kan göra.

Men vetskapen.
Man ligger i fosterställning timmar i sträck
Kollar på händer han en gång höll
Lyssnar på låtar som skriker hans namn
Skriker ut hjärtesorgen i kudden i hopp om att smärtan ska försvinna.
Det gör den inte. Hur mycket rösten än försvinner.

Man säger aldrig mer.
Stänger av och försvinner.

Säger till alla att man är okej.
Dansar som förr, pratar som förr, skrattar som förr.
Men alltid alltid alltid kommer tårarna
man ligger ensam i världens största säng och ingen finns nära att torka tårar.
Sen dansar man igen, pratar igen och skrattar igen.

Sen, helt plötsligt, innan man själv förstått
så mår man bra.
Man skrattar öppenhjärtligt.
Så mycket att man inte kan stå upp, tårarna kommer och magen värker.
Man kan kolla på människor och känna lycka. Kärlek.
En annan slags kärlek.